Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1850, sida 2

Gästernas belägenhet var säledes följande: De unge sammansvurne voro glade, bekymmerslösa, förhoppningsfulle på brädden af en afgrund om hvilken de icke hade någon aning. Lambert och Raoulx voro de enda som nästan dignade under bördan af den öfverhängande katastrofen, då de sågo så långe näraa förslager, och med så mycken möda närmade resultater, nåra att öfverändakastas af en enda man, och det just den föraktligaste af alla. Rutel, triumferande, då han såg sig omgifven af siender, hvilka han, den uslingen, visste sig kunna tillintetgöra med ett enda ord, ersor en helvetisk skadeglädje. Polis-agenten, säker att vid utsången från denna måltid kunna påräkna hela den väpnade styrkan, om han uppfsordrade den, ville ännu några ögonblick uppträda ibland Carbonari och njuta af sin hämnd före dess fullbordan. Sedan han gjort sig underrättad om stållets trygghet hade han låtit placera sig emellan sina båda mördare. Når måltidsglådjen stigit till den höjd att den öfverröstade honom, sade han till sina bordskamrater: — Ni våntade mig ej. . . . Jag kommer från den andra verlden. Ånnu egde de icke styrka att svara honom. — Ja, från den andra verlden, dit ni skickat mig vattenvägen, det vill såga ut på hafvet. — Hafvet! sade Lambert, uppkastar ur sitt sköte förruttnade as ... vi borde hafva ihågkommit det! (Forts.) nd