Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1850, sida 2

— — ju ändå något af dig. . . Ack, min Gud! denna handske bibehåller ån vällukten af din hand ... han år en del af dig sjelf. — Den kan du återlemna en annan gång. . . Du förstår väl? — Ja, nu mera fruktar jag icke för något . . jag skulle gå genom eld för att komma till dig. — Kom då! — 0! jag skall då ånnu en gång få hoppas på lif och lycka! — Lambert hörde vål icke alla dessa ord; men i de tvenne ålskandes uttryck, i atmosferen som omgaf dem, läg en emanation af kärleken i sin högsta lycka. .. Det var med den största svårighet Lambert kunde styra sitt raseri. — Arthur, som ofta med oro sett sig omkring åt Ä alla sidor, bad nu Gilberta aflågsna sig ur hotellet dioberons park, så farlig för dem båda, och återvånde sjelf genom en annan alle. — Lambert var utan vapen. Han nödgades således se honom passera vid pass två steg från den tåta håcken bakom hvilken han var dold . . och låta honom gå ostrassad. — En vrede, håftigare ån han någonsin erfarit rasade inom hans bröst. .. Han, öfverste Daubray, den förkroppsligade hedern! Han tånkte nu mera icke på att slåss med Arthur dOberon, han ville döda honom! ... döda honom var den enda ljusa tanke, som beherrskade hans själ. — Lambert skyndade genom hela staden för att tråffa öfverlogens ombud, advokaten Baradere; mot afton tråffade ban honom i hans bostad. — Åndteligen finner jag er! sade han, i det han störtade in i hans arbetsrum. — Hvarje ögonblick har jag användt för vår såkerhet sade Baradere. Misstankar omgifva oss på alla