Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1850, sida 2

Men i synnerhet led han för Raoulk var hans krigskamrat, hans vån, hans andra jag; för hans skull led han af en förfårlig jalousi. Hvad som slutligen gjorde denna upptåckt ånnu smårtsammare, för Lambert var, att den man Gilberta valt att vandhedra hans namn och störta Raoulx i förtviflan, var denne ovårdige Carbonari, af hvilken ban hade att fordra råkenskap för hans uraktlåtenhet och att, då han kom för att behandla honom som en anklagad; dennes oförskämda lycka tycktes möta honom med hånande skåmt. Den förtrytelse dessa tankar väckte i Lamberts hämdgiriga och oförsonliga själ, steg ända till ett vildt raseri. Gilbert stödde ännu sitt hufvud mot sin älsklings axel, och hade sin ena hand innesluten i hans. Besge två talade förtroligt och halfhögt. Några få af deras Omma ord uttalades mera tydligt. Gilberta sade: — Alskar du mig? — Barn! svarade Arthur. — Jag lider så mycket, når jag tviflar derpå! — Ack! jag finner dig för hvarje gång vackrare med denna lilla musslinsmössa, detta förkläde.... Du ser dig icke sjelf min lilla blygsamma flicka; du vet icke huru förtjusande du år! — 0! Endast du vet det, så år det nog. . . Du har vål icke återsett Miss Julia? — Du år svartsjuk! — Såg att du ålskar mig! — Ånnu en gång! — Ack! jag har tänkt derpå sedan sist . . . . du sade det icke då! — Med läpparne, ja. . . . — Se hår . . . den handsken som du glömde. . . Jag har varit så lycklig af att ega den . . . jag hade