— — —————— — —— Denna omständighet hade redan då uppfyllt hans själ med oro. Han misstånkte att Gilberta nårde en farlig kånsla i sitt bröst, utan att ånnu kunna tro henne saker till förräderi emot Raoulx. Sedermera hade han försökt utplåna denna smårtsamma tanke. Men i detta ögonblick gåfvo Gilbertas stållning och besynnerliga uttryck, mera vigt åt minnet af porträttet. Han kånde, utan att kunna förklara denna öfvertygelse, att Gilberta ålskade någon annan ån Raoulx, och en kånsla af vrede uppsteg i hans hjerta. Under det han var ett rof för detta håftiga intryck, visade sig en ung man i den ena allgen, och nårmade sig till Gilberta med skyndsamma steg. Lambert betraktade honom noga: det var vicomte doberon... Det var således honom hans syster älskade! ett ljus gick upp för honom. Denna klara, molnfria dag var Arthur lika vacker, lika hänförande, som den dag, då Gilberta sett honom vid la roche des Fades. Vid hans åsyn bäfvade Gilberta som ett löf för vinden; hon steg upp, skyndade emot sin ålskare och lutade sitt hufvud till hans sköte. Lambert behöfde icke detta bevis på sin systers selsteg; slaget var redan gifvet. Men anblicken af denna omfamning uppfyllde hans hjerta med blygsel och raseri. Skild från sin syster, medan hon ånnu var ett barn, hade han, genom en egen hjertats nyck. alltid älskat henne framför allt annat; älskat henne lika, eller kanske ännu mer, ån om han alltid varit i hennes närhet; ... och då han efter sjutton års frånvaro återsåg henne, var hon honom ovårdig. Hans broderliga kårlek och hans heder voro på ett ovårdigt sått sårade.