om ett giftermål med den rika och ådla miss Julia dElbe. Och Arthurs patriotism var icke nog hårdad, att han skulle kunnat uppoflra arfvet efter sin fader och den sköna fråmlingens hand; hans trohet stråckte sig icke ånda till martyrskap. Den unge vicomte dOberon var således i detta ögondlick en ganska kall Carbonaro, och fårdig att når som helst afsåga sig åran att vara en af de sammansvurne, utan att hans låttsinnighet tillåtit honom åfvervåga följderna af en sådan desertion och faran af att leka med elden. Han tånkte på helt annat, och bjudande miss Julia armen till promenad utåt den långa allen, hvilade han med sina blickar på den skånaste arftagerska, som den ådsliga parkens åldriga kastanier någonsin beskuggat. Gilberta var högst upprård och båfvande, då hon såg slumpen föra henne tillsammans med den man, hvars minne var så djupt inpråglat i hennes hjerta, efter några minuters promenad. Emedan hon, för att uppfylla sitt löfte til Raoulx, borde tala med Arthur ensam, borde hon kanske begagna sig af tillfållet att återlemna portråttet, som han glömt att återfordra, och hvilket hon nåstan omedvetet fåt vanan att båra hos sig. Men denna tanke