nu visserligen uträtta sin kommission till hr dOberon personligen, men icke utan vittnen, och detta var det andra vilkoret Raoulx hade förelagt henne. Då Gilberta tagit några steg, varseblef hon hr dOberon på det stålle kammartjenaren utvisat. Det var en gubbe, klådd med utsökt sirlighet, och samtalande med tvenne damer. hvilka sutto vid hans sida på bånken; framför dem stodo några unga eleganta herrar. Hufvudallen bildades af vackra afvenbokshåckar, under sitt hvalf beskuggande urnoi och marmorbånkar, samt stråckande sig så långt dgat kunde nå. Den unga flickan, som fruktade att blifvc upptåckt af de personer, hvilka prommenerade i alleen, smög sig utanför den ena håcken i hopp att finna ett gynsamt ågonblick at närma sig hr dOberon, i håndelse han någor gång aflågsnade sig från sållskapet. Gilberta, ett barn af folket, kånde, som v redan sagt, en oemotståndlig längtan att når. ma sig de högre, bildade och lysande klasser. na, och hade ofta erfarit en smårtsam kånsl: öfver att icke tillhöra dem. I detta ågonblicl öfversöll henne en sådan långtan. Anlåne bakom den bånk, hvarest den lysande grup: pen var samlad, stannade hon för att betrakt: de personer hvaraf den utgjordes. Till höge