redlige och nitiske förvaltare. Då hr W. tillika är en ovanligt treflig umgängesmenniska har hans afslyttning orsakat stor saknad hos dess mänga vänner, hvarföre en del af dessa, till ett antal af 25 personer, hvaribland de flesta possessionster både häromkring och på 3 a 4 mils afstånd, öfverenskommit inbjuda herr Wesslau till en afskedsmiddag, som egde rum hårstådes den 1 d:s och dervid till hr Wesslau öfverlemnades en af dem för 200 rdr bko inköpt, vål arbetad, Gulddosa, å hvars etui var anbragt: Till hr P. Wesslau, minne af vånner i Norra Halland som vårdera medborgerliga förtjenster. Några dagar före afresan var hr Wesslau af en del uti staden och närmast kringboende vänner inbjuden till en s. k. Sexa, dervid under tolkade hjertliga välönskningar för honom, tömdes en asfskedsskål. — Från Stockholm förljudes angående nårvarande stållningar och förhållanden: Sedan nu riksdagsmånnen samlats och opiuionerna således begynna att gifva sig tillkånna, tyckes, alldeles afgjordt, ingen utsigt vara för att det hvilande förslaget kan gå igenom i bondeståndet. I närvarande ögonblick år en stor majoritet beståmdt derimot. Men underverkens tid år vid riksdagar ej förbi. Der göres mycket I som förr hette underverk, nu underslef.Också äro de -gråförtviflade; det ena nödropet följer efter det andra i Aftonposten. Man vill nu, att H. Maj:t skall i throntalet sjelf framtråda på styfva linan, för att åstadkomma en knalleffekt. En löjlig inkonseqvens nog utaf dem, som förr ståndigt hade till politisk maxim: .Le Roi regne, mais ne gouverne I pas, och som ej visste, huru de skulle få konungen nog skyld och gåmd bakom sina ministrar! Men tempora mutantur et nos ta mutorin illis — det år nu den grå pressens refrång. Det råder i nårvarande ögonblick en stor förlågenhet för att få en vice talman i borgareståndet, till följd af Wijks upplyftande i talmansstolen. Halling, som sjelf har blifvit påkånd och gjorde sig hopp om talmansklubban, år stått och vill naturligtvis icke mottaga vice-talmanskapet under Wijk. Lagergren vill det icke af andra skål. Gråå år icke nog rå: Schwan år för vissa antecedentier icke gouterad af många i ståndet; och förre vice talmannen under tvenne riksdagar, den icke blott enfaldige, utan tvåfaldige riddaren Brinck, har nu Europa så långe skådat påman erinre sig hans tal vid sista riksdagen), att han blifvit fullt genomskådad och hunnit blifva alldeles omöjlig. Nogaf: förlågenheten år stor och mycken ovisshet råder, hvem valet slntligen skall tråffa. Den petition till Kongl. Maj:t om sörbudens borttagande ur tulltaxan, som införts uti vår tidning för den 15 dennes, och nu lårer vara uppskickad, har enligt vår uttalade förmodan vunnit allmånt bifall ibland hårvarande handelskorps. Antalet af underskrifter uppgår till öfver 150. I Ibland namnteckningarne igenfinna vi med sårdeles tillfredsstållelse åtskilliga fabriksoch bruksegare, hvilka vid en får det allmänna så vigtig fråga trott sig böra åsidosåtta egna intressen eller måhånda ega den vålgrundade öfvertygelsen, att landets allmånna förkofran och den enskildtes fördel stå i nårmaste förening. Vi hysa den förhoppning, att vår stads representanter, som alla åro intresserade i fabrikseller bruksrörelse, vid afgörande af detta får fåderneslandet så maktpåliggande årende, må lifvas af samma upphöjda tånkesått, samt ej låta snårja sig af protectionisternes taktik, hvilken troligen ej kommer att sträcka sig till ett fruktlåst försvar af nu gållande tulltaxas princip, utan inskrånkas till yrkande af dess bibehållande ånnu i några års tid på grund -af de tåta ombytenas skadlighet.Det försätliga håruti, åtminstone hvad förbudens borttagande vidkommer, bör numera vara temligen uppenbart. — Uti hr tulldistriktchefen Karströms Förslag till Tulltaxa får inkommande varor, pag. 2, finna vi följande: -Det torde åfven hos mången ännu icke -hafva fallit ur minnet, hvad som vid den ti:den (1823 års riksdag) var en allmänt kånd sak, att fabrikanterna i Norrköping, Sveriges förnämsta tillverkningsort för yllevåfnader, redan då förklarade sig ej vidare behöfva frukta för konkurrensen med utlåndska, med skyddstull belagde klådestillverkningar, så framt -införselssörbudet blott finge i 10 år ännu vidare fortfara. Detta oaktadt hafva tulltaxorna rallt sedermera blifvit författade i en beståmdt -prohibitif anda, och ånnu år 1849 qvarstå de mänga införselsförbuden.Med denna erfarenhet har man vål orsak att såtta i fråga om sabrikanterna våga att vid innevarande riksdag bearbeta förbudens bibehållande, men aldeles oförklarligt vore om rihata. så Jan OshkäAll 2 oo