hvarföre jag måste förtiga mitt namn hafva varit så vigtiga, att de varit lika dyra som en ed. .. Men nu då vi skola resa, med mindre hopp att återkomma, ån om vi öfverseglade hafven; en resa, hvilken åtminstone en af oss troligen kommer att betala med sitt lif, vill jag icke, att vi skola vara skiljda åt för alltid, utan att du lårt kånna mig. ... Hör mig säledes. — Ack! tala min vån. — Jag lemnade la Rochelle, hvarest jag år född, vid 18 års ålder, och ätervånde först dit efter 17 års frånvaro. Under kejsaredömets första tider ingick jag i krigstjenst och gjorde alla fålttågen. — Du, Lambert! — ropade Raoulx, — du har tjenat under de kejserliga fanorna? — Och derunder vunnit öfverste-graden. Den unge sergenten stannade vid dessa ord plötsligt i sin gång, och betraktade sin följeslagare med en slags vördnadsfull beundran, som endast militårer kunna förstå. — Ja, — återtog Lambert, — bonden i Saint-Pierre år kejserlig öfverste. — 0, min vån! — sade Raoulx med vårma, — huru mycket mera beundrar jag dig icke nu, når jag kånner dig! Du, som helgat ditt lif åt vapenyrket, som gjort dessa mårk