— —————i—5 Lambert hade begårt att få anföra en del af den bevåpnade expedition som nu tillrustades. Denna post utsatte honom för stora faror, ja, till och med får en nåstan såker dåd; ty vid denna tid var monarkien vål bevakad, dess soldater höggo blindt in på de anfallande, och dess råttvisans tjenare voro obeveklige; i detta ögonblick voro åfven två chavotter uppreste på revolutionernas blodiga våg, till en varning får vandraren att vånda om. Det oaktadt visade Lambert icke minsta tecken till den rörelse, som den modigaste man erfar vid åsynen af så stora faror; denna tanke på döden halkade öfver hans sjål likasom öfver en klippa, utan att deri lemna något spår. Men denna afton, under intryck af de skiljda intressen, hvarom han ville samtala med Raoulx, klappade hans hjerta med håftiga slag och tåta rysningar förvredo hans drag. — Raoulx, sade han, sedan den aftonen, då jag såg Gilberta för första och utan tvifvel för sista gången... hafva vi icke talat om henne. ... — Du har gjort mycket rått uti, — svarade Raoulx, att du bibehåller tystnaden öfver detta amne.... Nu, då ögonblicket för vår afresa nalkas, fruktar jag att icke ega nog styrka att tala om henne... eller att resa. I