Silhoutter af franska Journalister. (Efter Nord och Syd.) (Forts. fr. N:o 259.) Genom februarirevolutionen blefvo också ganska riktigt alla skrankor nedbrutna och alla band låsta, men på ett helt annat sått, ån desse hade tånkt sig; ty de hade egentligen blott menat de hinder som stodo dem sjelfva i vågen. Men nu stråmmade verkliden och bokstafligen alla till, och följden blef den, att det icke blef plats för en enda. Massan af folket hade kommit i rörelse, de friske och kraftfulle tillsammans med den utmårglade trashanken, de ungdomlige och lefnadsfriske med de kalle och hatfulle, den årlige arbetaren med sörbrytaren, de bildade, fina och öfverförsinade med den råa hopen. Alla ropade, skreko, fordrade, gåfvo råd och — skrefvo tidningar. Paris var ett ofantligt journalistiskt Babel, hvarest den ene icke fårstod den andre, emedan man icke fick tid att låsa hvarandra; gatorna voro betåckta med stora och små blad, flygskrifter, plakater, sångstycken och karrikatyrer, vagnarnes larm örerröstades af utroparne, de få fredliga menniskorna trodde att verldens sista tid var kommen och förbannade presssriheten. Nägre af den gamla tidens författare gnedo varet ur Ögonen, sprungo behjertade ut från veklighetens båddar i den vilda folkstormen, och en af dem höjde åtminstone sin röst så högt och kraftigt, att han ett ögonblick öfverröstade stormen. Öfverläten till sig sjelf, beherrskade pressen sig sjelf, oceanen af tidningar törnade emot en annan dylik ocean, bröt sig i brånningar och kastade sitt fradgande men oskadliga skum ut åfver landet. Samhållet tycktes lossna i sina fogningar, men har i verkligheten aldrig visat sig sastare; ett obestämdt, men starkt och inspireradt hopp, ett obegränsadt förtroende till framtiden kom ifrån solkets djup och meddelade sig åt alla; det största lostal man kan hålla öfver denna tidrymd, det skönaste bevis får ordets obegrånsade frihet, voro de ord, hvarmed Lamartine öfverlemnade sin diktatoriska makt till nationalförsamlingen, den 4 Maj 1848: de två månaderna hafva icke kostat en droppa bled. Hvarföre fanns i den provisoriska regeringen icke en enda diktator, en enda verklig man, som kunde anvånda den sköna men dyrbara tiden och utföra hans handling? Detta år en fråga, som man vanligen gör -ödet-, och hvarpå framtiden skall gifva svar. Man vet huru enthusiasmen småningom llnade, och huru de fiendtliga elementerna ndrade sig och slutligen råkade i strid. Det egrande republikanska partiet betvingade det esegrade republikanska partiets press, men