gare föreningen, samt lagt alla möjliga hinder i vägen för uppfyllandet af högtidligt bekrästade öfverenskommelser; att det har enedlåtit sig till ett för handel och sjöfart tryckande prejeri och aldrig visat någon srid derlighet och oegennyttaemot Sverige, som deremot skall hafva gifvit de största oeh vackraste bevis hårpå i sitt förhållande emot Danmark; dels 1814, då det åtnåjde sig med att fråntaga Danmark Norge och af ridderlighet och ådelmodicke fordrade mera, nemligen icke befrielse från Sundska tullen; dels 1848, då det med en nästan osörklarlig låttsinnighet beviljade pengar till utrustande af den arm6, som i vålmenta afsigter uppstålldes såsom observationskorps i Skåne och på Fyn. En sådan framställning af detta förhällande år lika så falsk, som den år oråttvis emot Danmark, och tillochmed om det kunde bevisas, att detta sistnåmnda rike alltid handlat lika ådelt och årligt emot Sverige, så skulle förebråelser af detta slag med lika mycken rått kunna våndas emot Sverige med hånseende till dess tidigare förhållande mot Danmark. I hvarje fall vittna alla försök att åter frammana den tvedrågtens ande, som förr åtskiljde danskar och svenskar, lika så mycket om oförstånd och oklara begrepp om hvad som kan tjena till att verkligen befråmja dessa lånders ömsesidiga materiella interessen, som om obekantskap med den allmånna sinnesståmningen och nationernas nuvarande andliga stållning till hvarandra. Vi kunde derföre gerna nu med tystnad förbigätt denna sak, öfvertygade derom, att den hos alla förståndiga och våltånkande låsare i Norden skall möta det ogillande, som den förtjenar, och som sjelfva -Aftonbladet, hvilket icke kan beskyllas för att i någon håg grad vara besvåradt af skandinaviska sympathier, icke torts underlåta att omtala, men, i det vi ansluta vår protest till nåmnde blads, skola vi dock tillfoga några anmärkningar rörande sjelfva saken. (Forts.) t. ---—