t resa sin våg, betalte intendentsembetet ostnaden för de 9 dagar han bott på hotellet, ch gaf man tillika tillkånna att han sramdes sjelf fick sörja för sitt underhåll. Han allade till sig hotellets föreståndare och yppae för denne att han för ögonblicket saknade nedel att existera, men lofvade på sitt heersord, i det han håntydde på förnäma faniljförbindelser, att senare betala den skuld, an kunde iråka, hvarpå han afslutade ackord m en månads uppehäll. Det dröjde imellerid icke långe, innan han besynte lefva dferslödigare, ån rimligt var i hans förlågenret, och esomoftast visa en viss vildhet och resonlighet i sitt uppförande mot de persorer, med hvilka han kom i daglig beröring. Sistlidne onsdags afton besökte han Guerras irkus, hvarest en af damerna skall mycket hafva tilldragit honom, och begaf sig derifrån hem till hotellet. Inemot morgonen våcktes dettas invånare af förfärliga rop om hjelp, och de tillilande förefunno en der logerande måklare, vid namn First, med sönderrifvet linne, besudlad med blod öfver hela kroppen, och med en blodig dolk i handen. För så vidt det var honom möjligt att tala, förklarade han, att han blifvit öfverfallen i sitt rum af hr Iovannovich, som tillfogat honom de sår, hvaraf han blödde, men att han satt sig till motvårn och, som han var starkare, slutligen frånryckt honom dolken. Då Först blifvit förd till sångs, och bud såndts så vål till hospitalet som till polisen, spanade man efter våldsverkaren. Han var icke i sitt rum; deremot funnos tapeterna i detta vara sönderrifna, och derjemte visade sig derstädes tydliga spår till mordbrandsanläggning. Han sjelf fanns — -Fädrelandetsreferent minnes icke om i ett tillstötande rum eller hr Fursts — liggande som dåd, efter att med en dubbel terzeroll hafva skjutit sig för pannan; han var mycket starkt svårtad i ansigtet. Begge blefvo sedan transporterade till lazarettet. Hr Fursts sår, som icke skola vara mindre ån 16 till antalet, antagas icke vara farliga; ur Jovannovichs tinning åro tvenne kulor, en spetskula och en rund, uttagna. Ingen af dem har hittills kunnat afgifva någon nårmare förklaring, så att hela historien ånnu år mycket mystisk, men Köpenhamns dristiga polis skall såkerligen icke försumma att bringa ljus i densamma. — Vi reproducera hår nedan några reslexioner af en Christiania-korrespondent i -Fådrelandet rörande de hetängda spårrningsätgårderna inom värt kåra fådernesland, men så dock förutskicka den anmärkning, att höga vederbörande, såsom redan förut omsörmålts, upphäft den af karantånskommissionen i Gödledborg vidtagna ätgärden att asspärra gränsen emot Rorrige. De nämnda reslexionerna lyda sSom följer: SSjukdomens utbrott (i Christiania) har för öftrigt föranledt ett beslut i det kolerarådda Sverige, hvilket går ut på ingenting mindre ån att utespårra brödrariket Norge från det ötriga Europa, såframt vi icke vilja bibehålla I förbindelsen dermed åfver hafvet. Det år nåstan otroligt, men likvål sannt, att karantänsI kommissionen i Götheborg, hvarest koleran grasserar med en helt annan håftighet, ån i Christiania, har afspårrat grånsen emot Norge, så att det blott tillåtes kurirer, postförare I och med speciel kunglig tillåtelse försedde resande att passera densamma. Det måtte i sanning vara utomordentligt angelågna affårer, Som skulle förmå en resande att under dessa omständigheter försöka att nå utlandet genom I Sverige: först en ansökning till H. M:t i egenskap af svensk konung, och så passagen genom de svenska ståderna med deras gående och ridande karantänsbevakning. Jag anser för gifvet, att norrska regeringen rigtat en energisk protest emot denna bestämmelse, som icke synes egnad till annat, ån kompromettera svenska styrelsen i Europas Ögon. Svenskarnes rädsla för koleran förtjenar att — e—