Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1850, sida 1

de Karl X:s thron, så att halfva Europa darrade dervid. Man har kallat Ludvig Filip en barrikadkung, en borgarkuns, en penningkung; man skulle lika väl kunna kalla honom en journalistkung. Pressen hade satt honom på thronen, och huru mycket han ån på senare tiden försöljde oppositionens skribenter eller personligen sökte att visa missaktning mot pressen, så var likvål hela hans regering en sårdeles erkånnelse af journalistiken, slåsande med gunstbevisningar åt dem, som togo hans parti. Redaktören af Journal des debats, Louis Francois Bertin, blef pår af Frankrike; den berömda-Följetong-Roman-skribenten Alexander Dumas fick ett linieskepp ståldt till sin disposition, då han engång ville göra en sjöresa; till understöd för en tidning VÖEpoque utfårdade man ett theaterprivilegium, som betaltes med 200,000 francs. Den goda pressen), som så tappert hade kåmpat får huset Orleans, gick i Capuanska vinterqvarter, omgaf sig med rikdom och vållust, tumlade sig i orgier, spel och dueller. Lola Montez, som sedan spelade sin rol vid bayerska hofvet, var Pyjarriers måtress, och Dujarrier var regissör (ordnare) vid Presses avertissementer; hon gjorde redan då de unga likså förvirrade, som hon sedermera gjorde den gamla kungen i Bayern, och Dujarrier föll i duell. Begreppen om beröm och ryktbarhet sammanblandades, Girardin tog imot Carrels utmaning såsom en bonne fortune (medel att våcka uppseende), nedsköt honom, gjorde uppseende och gjorde lycka. General Bugeaud dödade en journalist och deputerad, vid hvilket tillfålle ett fårfårligt och listigt spel drefs å Journal des debatss sida med ett menniskolif. Under det att bourgeoisiens moraliska förfall sålunda visade i pressen, strömmade en tallås mångd unga menniskor, med eller utan talang, till tidningarna, af begår att våcka uppseende, blifva inbjudna till bankirer, smekade af skådespelerskor och dansöser, och när det visade sig, att platsen var öfverfylld, kastade de sig, förtårda af lystnad och afundsjuka, i socialismens och kommunismens armar, predikade en ny tid, under hvilken alla skrankor skulle falla och alla åtnjuta lika mycket. (Forts.)