Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1850, sida 1

— —— förunderlig joumalist, skref ån med penna, ån med bajonett och satte punkt med gevärskulor. Stackars kejsare, sen fick du ett pennkrig, hvari du blef öfverrunnen, icke af brist på talang, men af brist på flotta — ty man blir alltid betald med sitt eget mynt: du anvånde landtsoldater till bevis, derför anvånde andra sjösoldater. Huru mycken förtret gjorde dig icke den engelska tidningspressen! All den -bitterhet. alla de -hatfulla insinuationer, som du lyckligen öfverrann och dödade på hela kontinenten, uppstodo till nytt lif i London, liksom de ryska soldaterna sågas stå upp igen i Nowgorod. Huru kåmpade du icke i Moniteuren, huru afviste du dem icke slutligen med förakt, genom att aftrycka deras beskyllningar och med illa dold vrede tillägga: -Löjligheter, att roa pöbeln med i London. Och på samma gång utrustade du en våldig flotta för att komma öfver och göra slut på dessa -löjlisheter. Stackars kejserlige journalist, då började det att bryta löst rundtomkring dig, i Ryssland mistade du dina hundratusenden starka, slående bevis, och nu reste sig tidningspressen i all sin kraft doppade sin penna i martyrernas blod, srammanade hundratusenden välbevåpnade argumenter, och då du öfvervåldigad ville gå bort för att lemna dagens hastiga gerningar och dagbladslitteraturen samt skrifva ditt stora verk, rusade den tiger, du trodde dig hafva tamt, låst på dig, ville bita dig i strupen, och endast med stor måda blef du bragt i såkerhet — till S:t Helena. Under bourbonerna var pressen en lång tid religiös och misstånksam, salfvelsefull, intolerant och blodtörstig. Den fröjdade sig med en stilla presterlig glådje öfver de vilda mordscener, som utöfvades mot protestanterna (i Marseille och Nimes 1816), den dansade omkring de bål, hvarpå man offentligen brånde kejsarens byster och portråtter, den jublade, då man vid Universitetet i Paris förböd alla förelåsningar öfver historia, naturrätt och filosofi (1823); den dådade Paul Louis Courier. Allt motstånd håmmades af censuren, tilldess sörhållandenas makt tvang Karl X att upphåfva denna (1824); då visade det sig, att den franska friheten hade legat under våldsregeringen liksom råg under vintersnö, hade samlat friskhet och kraft; då började den stora, allvarliga kampen, namneligen i Journal des Debats, först mild och åtvarnande af romantikern Chateaubriand, som ville frelsa -konungadömet med Guds näde-, sedan strång och allvarlig af kalvinisten Guizot, glimrande och håftig af voltairianarn Thiers. Till dessa slåto sig skaror af Frankrikes ungdom; såsom man år 1792 hade strömmat till armåerna på grånsen och bragt Frankrikes segerhymner ut fver Europa, ilade man nu till dessa måns fanor och bragte Europa nytt frihetshopp. Under denna tiderymd utvecklade sig Tidninsspressens ridderlighet, dess berättigade aktade stållning i samhället blef erkånd doch grundlagd, den franska dagpressen blef en europeisk makt, stolt, rik, beundrad, och imot denna makt förklarade Karl X krig den 27 juli 1850 samt sånde, att börja med, en liten hop soldater mot tidningen Temps. Då samlade pressen hela sin kraft och omstårta