Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1850, sida 2

ung, och den olycklige Ludvig XVI:s son borde vål nu vara. — Åb, vi veta ju icke huru gammal den unge mannen år, ... och olyckan sein. — Borde vål tyårtom gjort hans utseende åldre, sade Edith ånnu en gång med sorgsen ton. — Det gör ingenting, — återtog fru de Forban; för min del år jag ånnu mera öfvertygad, ån innan jag jemförde honom med portråttet. — Min goda vån!... du uppehåller mitt mod. Fru de Forban höll ånnu beståndigt sina ögon fåstade på tornfönstret. — Ser du Edith, — sade hon, förande handen öfver ögonen, — der långre in i hans rum står, så vidt jag kan se i skuggan, en liljestångel i vatten. — Ja, ... ja, sade den unga flickan då hon varseblef det påpekade föremålet. . . Ack, äsynen af denna blomma öfvertygar mig mer ån allt annat. ... Det år hjertats inspiration som valt den! och ingen annan ån prinsen skulle hafva tånkt derpå. — Stackars kungliga lilja, huru hon nn står der uti en plump lerkanna. — Det år en bild af thronarfvingen, innesluten i detta fångelse!