varseblifvit en mörklagd man, som lutade hufvudet mot fönsterposten. Men, långt ifrån att gå långre fram intrådde Edith och hennes följeslagerska i en skog, som reste sig midt framför den åldriga byggnaden, och i skydd af hvilken man kunde betydligt nårma sig slottet utan att blifva sedd. De stannade i en grupp af buskar, hvilkas löf bildade en naturlig jalusi, och båda två kastade derigenom sina blickar på det öppnade fönstret. — Min Gud, hvad han år vacker, med detta ådla, höga och melankoliska utseende! sade fru de Forban, medan Edith tånkte precist detsamma. Han håller en bok i handen och tycks låsa deri, tillade den goda frun. . . Men, se, mitt barn, han låser ej, hans blickar åro beståndigt rigtade åt den vågen, hvarpå han tror sig få se oss komma. — Ack! låt oss se efter om han liknar detta portrått, — sade den unga flickan. Hon framtog pastellmålningen och fortfor. — Ludvig XVI:s portrått, förvaradt af min mor var fullkomligt likt; jag har kopierat det i denna skiss, så troget som måjligt, se, om fångens drag har någon likhet med detta portrått ... och såg mig om han verkligen år den olycklige monarkens son.