Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1850, sida 1

— — — — utgaf en läng förteckning öfver håstar, som på detta sätt blifvit köpta för privates råkning i Nya England, hvilka icke låta afskräcka sig, hvarken af ett oerhördt pris, eller af de med öfverfarten möjligen förbundna farorna. Ett annat tidsfördrif, också en efterhårmning af England, åro sjöbad och helsobrunnar. Stranden vid Newport och brunnen vid Saratoga dela sinsemellan hvarje sommar de sörmögnare samiljerna i Förenta Staterna. Sällsyntheten, att icke såga den fullkomliga bristen på hvarje slags förlustelse under hela den öfriga delen af året gör att sommarmånaderna afvaktas med verklig långtan; under några veckors eller månaders tid undflyr man tvånget i sin födelsestad, sina grannars uppmårksamhet och afund; man kan göra bruk af sin rikedom, man kan söka och finna nöjen, utan att vara utsatt får andras tadel. Ett vistande i Newport eller Saratoga år jemvål ett medel att komma in bland den rika verlden i Förenta Staterna, att förvårfva sig något anseende och låta sitt namn paradera i de offentliga bladen. De något spridda tidningarne i Förenta staterna skicka till dessa båda stållen rapportörer, med det uppdrag, att hvarje dag tillsånda dem listan på de ankomne och afreste, att beråtta de minsta detaljer, beskrifva konserter och baler, och, får att på behörigt sått intagas, omtala alla afslutade eller på bane varande giftermål. Många mödrar tillbringa en såsong på dessa stållen endast för att skaffa sina döttrar mån; och om de amerikanska författarne, i stållet att beskrifva de europeiska sederna, dem de icke sett, ville hemta åmnen från sitt eget lands seder, så skulle Saratogas kållor och baden i Newport i deras arbeten intaga samma plats som Bath, Cheltenham och Brigthon i de engelska romanerna. Man bör förölrigt icke tro, att vistandet på dessa båda stållen år mycket muntert; på det ena såvål som på det andra stället åtgår största delen af såsongen till förberedelser för den fest som skall sluta den, och som utan undantag alltid utgöres af en kostymbal. Man våljer en komitå får anordningen af det hela, en får orchestern, en för dansen, en får dekorationerna och en för förfriskningarne. Priset får hvarje biljett år aldrig mindre ån 10 dollars (omkring 40 rdr rgs) och man gör de dåraktigaste utgifter för drägterna. De amerikanska tidningarne underlåta då icke heller att uppoffra fem eller sex spalter för införandet af namnen på alla de nårvarande, med utförlig beskrifning på hvars och ens kostym, ofta redigerad af personen sjelf. Vi taga oss friheten såga, att sedan vi i flera år efter hvarandra haft den nyfikenheten att genomlåsa dessa beskrifningar, hafva vi med förundran sett de amerikanska damerna gifva ett ganska mårkbart företråde åt gudinnorna i mythologien, men i synnerhet åt hertiginnorna, markisinnorna och grefvinnorna af den gamla regimen. Hvad som fattas de vålmående klasserna af NyaEnglands befolkning, för att fullkomligt likna de motsvarande klasserna i England, år denna oberoende karakter, denna frihet i såttet att vara, denna elegans i form och manår, som i London frambringas genom beröring med den högsta engelska aristokratien. Der finnes nemligen ingen sårskild klass af menniskor, NANNA