Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1850, sida 2

detta ord landet, anvåndt på deras egna per. sonliga förhållande, år vål den vidunderligaste egoism som någonsin kan finnas. — Lugna dig, lugna dig!... Men låter du icke åfven oss nu passera för vidunder? — Nej, . .. J alla priviligierade, åren icke just hårda och grymma af öfrerlägening: mel J åren så nedgråfda i lugn och vållefnad, at denna atmosfer af lycka skymmer bort all: annat för eder; så invaggade i alla lifvets njutningar, att J insomnen, utan att hår: nådropet från edra bråder, som olyckan söndersliter vid er sida. — Jo; det år just till mig du skall säg detta! .. Är icke jag mycket rik, mycke priviligerad, derföre att jag eger fattiga sem tio tusen livres rånta? ... — Än edert hus då? — Och mitt hus ja ... Emellertid, mil herre. år jag hvarken snål eller egoist, så at du hår det nu; ty jag hade två gånger kun: nat blifva millionår, men jag ville icke ... Jag begår ingen rikedom, jag begår blot lugn . Jag har offrat allt för att erhåll det, nu har jag det och vill också behåll det. (Forts.) —