Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1850, sida 1

— 2 — ——70 krafter till att sortsåtta sina stråsvanden får alt tjena vetenskapen och gagna såderneslandet. Sedan framträdde kultusministern Rosenöm för att i kungens namn öfverlemna honom hans utnämning till geheime-konferensråd, hvilket han gjorde på ett sårdeles vackert sått. Han håntydde på det lyckliga förhållande, som alltid egt rum emellan den store vetenskapsmannen och de regeringar, under hvilka han lefvat, så att han hos dem alltid funnit understöd för sina stråfvanden. Det hederstecken — storkorset af dannebrogen — han tillika öfverlemnade, sökte sin råtta betydelse deri, att staten genom konungen medelst detsamma erkånde Örsteds värde och förtjenster. Han tillsogade slutligen sin personliga lyckönskning till sin högtårade åldre kollega, hvars allsidiga humanitet han i många förhållanden lårt att kånna och beundra. Derelter följde universitetets rektor, professor Stein, som på universitetets vågnar öfverlemnade honom en ny doktorsring med hans portrått, omgifvet af diamanter, och konferens rådet O. Bang fogade hårtill, å medicinska fakultetens vågnar, en poetisk-allegorisk lyckönskning. Till universitetet slutade sig studentföreningens seniorer, som genom Iektor Holten öfverlemnade honom diplom som föreningens hedersledamot. Derpå kom en deputation srån industri-föreningen, anförd af borgarrepresentant, byggmåstare Kayser, som å samtlige slöjdidkares vågnar tackade honom för det stora inflytande, han utöfvat på den danska industriens utveckling, och slutligen hembar honom en deputation af den polytechniska anstaltens åldre och yngre elever, genom vatteninspektör Garlsen, dessas tacksågelse och lyckönskning. Örsted besvarade alla dessa tal med modest vårdighet i ord, som buro prågel af hans ålskliga karakter. Denna festlighet, som genom de nårvarandes odelade sinnesståmning af beundran, tacksamhet och innerlig hångifvenhet hade något sårdeles eget hågtidligt med sig, slutades med följande vers af den ofvan aftryckta sången: Kortvarig lyder kun Takken fra Leben, Lang var den sterke, begeistrede Straben, Som i sin Frugt har den varige Lön. Hev dig, vort Önske for kommende Dage: Ikke de staae for de svundne tilbage! Graaner da Lokken, er Krandsen dog grön.På aftonen skulle studenterna bringa honom ett fackeltåg och en sång.