tjena år sannt; men högt öfyver de politiska lärosatserna ljuder i vår sjål den vånskap, som fåster oss vid dig... Principer, opinioner, resonnemanger, allt bleknar för detta vårt högsta intresse. . . Måste du nödvändigt blottstålla ditt lif vid ett farligt företag, o! så sök icke att aflågsna oss ifrån dig, du skall aldrig lyckas deri. — Min Gud! — sade hories, — att jag skall se eder för min skull indragna i sådana faror! — Men betånk då, — sade Goubin, — så långe vi åro tillsammans skola kraft och mod aldrig fattas oss; således hafva vi ingenting att frukta. .. Faror och motgångar synas os: obetydliga når vi möta dem gemensamt... Man ålskar hvarandra, man bistår hvarandre och olyckan försvinner. ... Förfårligt vore det att stanna hår, inneslutne, overksammt och bäfva för dig... att veta dig blottstållc och icke vara hos dig. — Det vore omöjligt, — tillade Raoulx ifrigt. Ett lungt lif, en trygg framtid för oss och kanske martyrdöden för dig! O! nej, nej du kan omåjligen tro det! ... Har du icke ofta mårkt, Bories, att vi alla utgöra en endvarelse? Når en af oss fattas af en tanke ligger den ju genast på den andres låppar Når du lider, når du känner förtrytelse öfve