Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1850, sida 2

— Det hår år exempellöst och skulle måhånda kunna legetimisera hvarje handling af förtrytelse, hvarje medel till håmd... Man kan icke vara mera förtryckt eller olyckligare ån vi nu åro... Men landet bekymrar sig föga om oss och vår harm! Hvad åro vål vi uti nationen, för att gifva vårt enskildta intresse en sådan utstråckning, för att handla i enlighet med de kånslor detta ingifver oss? Skall vål ett helt folk åfverlemnas åt ett inkemskt krigs olyckor för vår egen tillfredsstållelse, för glådjen öfver vår egen hämd? — Nej, — sade Pommier och Goubin. — Undergifvenhet, tålamod! O! mina våänner, — utropade Bories, jag beundrar er, ocb jag våntade af er detta heliga mod. .: Varen ståndaktige, och måtte Gud belåna eder ... Jag konspirerar ensam. — Konspirerar? — Ja. — Du -. Bories! — Jag verkståller hufvudlogens order. — Store Gud! .., hvad såger du? — Följen mig! Bories gick upp på sitt rum, der hans vänner intrådde med honom; de instångde sig der, emellan dessa fyra hvita murar, skylda