Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1850, sida 2

litisk opposition, hvartill jag i min stållning omöjligen allt för öppet kan bekånna mig. — Ni år mycket slug, min herre, — svarade underofficeren med en ton, som nådgade carbonaro-ådlingen att slå ned ågonen. Derpå aflågsnade han sig. Då han intrådde på gården, fann han sina vånner på samma stålle, der de några ögonblick förut hade samtalat med hvarandra. — Nå, mina vånner! — sade han, i det han stållde sig framför dem, med benen i kors. O1 — ropade Raoulx, — det år då den yttersta grad af skymf. — Att hafva en sådan man till befålhafvare! — sade Pommier, — lyda den som förtjenar allas förakt! Kånna sig sjelf stå högt genom sin egen karakter och åndå hafva en dfver sig som borde krossas till stoft! — Guds dåd! — sade Goubin — om jag icke vore annat ån regementets hund, så skulle jag slita sånder strupen på honom. Kännen I eder ånnu starka nog att sördraga denna skymf? sade Bories. Förblifven J ånnu trogna de principer af moderation och I tålamod som ni nyss uttalade? De unge månnen iakttogo ett ögonblicks tystnad, hvarefter Raoulx tog till ordet: