Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1850, sida 2

tadt den frikostighet, hvarmed löneförhöjningar och arfvoden tilldelats. åt andra lårare, stålårarne i dessa åmnen ånnu afspisade med arfvoden, som knappast motsvara betjentlåner. Denna omståndighet synes ensam tillråcklig att karakterisera det allvar, hvarmed reformen bedrifves i en framåtskridande riktning. Ty hvad kunde vara vigtigare i hela skolreformen, sån att ungdomen måtte göras bekant med den Ny-Europeiska kulturens vigtigaste elementer, dessa elementer, som dessutom numera åro de egentliga håfstångerna för allt framåtskridande uti vetenskap, konst och industri? Och likvål göres i förenämnde afseende ingenting. Vål lårer hr statsrådet G. vid låraremötet hafva hållit ett grannt tal om naturvetenskapernas vigt och vårde; men dermed har saken också afstannat. Och Biskoparne och Konsistorierna vakta sig nog att göra några påminnelser i detta afseende! Det må lemnas derhån, huruvida man i dylika srågor, eller i allmänhet i frägor, som röra skolväsendet, kan vånta någon förbåttring genom den nye expeditionschefen. Hvad man visserligen borde kunna begåra af juristen, vore åtminstone tydlighet och beståmdhet i de utgående expeditionerna, och att håga vederbörande icke måtte fortsara att såsom stundom hittills, når besked begåres af underordnade, skyla sin rådlöshet med belallningar till konsistorierna att stålla sig gållande författningar till efterråttelse, i sådana frågor, der inga gållande författningar finnas! Hvad man i afseende på handlåggningen af hyrkoårenderna framför allt måste önska år, att vid det juridiska elementets intråde uti Kongl. Eccles. Departementet den oefterråttliga principlöshet och godtycklighet, som på sednare tider der blifvit rådande vid befordringarne till regala pastorater, snart måtte gifva rum för mera råttvisa och afseende på kyrkans båsta. Exemplen på de förra åro på det sednaste året alltför talrika, för att ens behöfva nåmnas. Den besynnerliga grundsatsen att företrädesvis befordra transpörtsökande från det ena pastoratet till det andra hotar att snart göra rikets samtlige pastorer till ambulerande, att upplösa de band, som ånnu hår och der förena pastorerna med deras församlingar, och att göra de förre till egennyttiga lycksökare och sikare efter den orätta mammon. Då en ny riksdag står för dörren, vore det måhånda icke för tidigt, att Rikets Slinders akrifvelser från förra riksdagen uti de årenden, som röra eccles. departementet, omsider blefve uppmärksammade. Utan att på något vis vilja underkånna vårdet af den åtgård, som blifvit vidtagen till den svenska homiletikens uppfriskande, medelst nedsåttande af en komite till utväljande af ett par årgångar nya predikotexter, så torde man likvål med skål kunna påstå, att denna åtgård ingalunda var den angelågnaste bland dem, som Rikets Stånder yrkat i afseende på vårt kyrkovåsende. Den egentliga kråftan, hvaraf vår kyrka lider, år icke bristen på predikotexter, utan den brist på andligt lif, som har sin hufvudgrund uti den skefva stållning, hvaruti presterskapet kommit till sina församlingar genom det vidriga aflöningssättet. Obestämdheten i pastorernes och komministrarnes aslöningar, det anstötliga och allt förtroende undergräfvande uppbördssåttet, som dessutom neddrager kyrkoherdarne från själasörjare till viktualiehandlare, otillråckligheten åndteligen af adjunkternas och de sleste komministrars löneinkomster, allt detta har redan långe varit såvål vid riksdagarne, som utom riksståndens salar, högljudt öfverklagadt. Då derföre Stånderna vid sistl. riksdag, trots prelaturens motstånd, förenade sig om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begåran om någon kraftigare åtgård till afhjelpande af det onda, medelst utfårdande af en K. förordning, hvarigenom afslutande af konventioner inom församlingarne skulle påbjudas, ett visst minimum faststållas hvarunder ingen komminister borde vara af—