Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1850, sida 2

pel slumpsom dock lika vål skulle kullkasta dina förhoppningar som ovådret nyss gjorde det. — Jag trottsar timmar af regn och utsåtter mig äfven för missödet af den nedfållda gardinen. Ett mildt leende spelade i Lamberts blickar vid dessa ord, och Raoulx tyckte sig till och med mårka en tår deruti. Det låg någonting heligt och stort i denna rörelse hos en man så starkt härdad, som jordbrukaren i Saint-Pierre. Också kånde sig Baoulx, oaktadt sin lått uppvåckta svartsjuka, full af lugn och förtroende vid denna Lamberts oförklarliga fantasi. Sedan de långe vandrat fram och tillbaka i ösregnet, såsom de föresatt sig, intrådde de två månnen slutligen i la Rochelle en timme efter nattens inbrott, och styrde sin gång till den först den der timmermansmåstaren Daubray, Gilbertas fader, bodde. Oaktadt den slags glådtighet, som visade sig under hela vågen, blefvo dock Raoulx och Lambert allt tankfullare och tystare, i den mån de nalkades målet. Den unge sergenten, för hvilken denna våg borde hafva varit uppfylld med hopp och glådje, tillryggalade den dock med en obe