—— —-O—O—— — —— — — En läng stund stråfvade de mellan fruktan att hatva en oförsigtighet att förebrä sig, som kunde blifva farlig för hela korporationen, och hoppet att hafva misstagit sig, derigenom att de, såsom skuggan af en man tagit en af dessa nyckfulla bilder, som molnen stundom afteckna på marken. Sedan de ånnu några minuter uppehållit sig på samma stålle, varseblefvo de en båt som seglade utefter stranden; hafvet svallade ännu häftigt och intet annat segel syntes till. I denna båt, som var temmeligen stor, sutto endast tvenne personer på betydligt afstånd från hvarandra. Bätförarn satt förut, och midt i båten en enda passagerare, hvilken nåstan helt och hållet doldes af det vid masten fåstade seglet. Då båten anlåndt midt för den plats der de unge militårerne sutto, hördes följande ord bakifrån seglet: — Frukta ingenting... en vån har hårt eder. ... Han kan icke annat ån bedja för framgången af edra förslager. Derpå höjde sig båten på en hög våg, sånkte sig åter och aflågsnade sig på detta sått mer och mer. Men ifrån detta Ögonblick hyste de unge månnen, ehuru ånnu högst förvånade, mindre fruktan, vare sig att de trott sig mårka ett