ke blifva oanmårkt, utan måste ossentligen behandlas och förintas. Ehuru insåndaren då aldrig varit ute på det ossentliga gebitet med sina tankar och ord, var dock frågan denna gång alltför vigtig både får honom och hans nådlidande landsmån, att någon fruktan för huru de der skulle taga sig ut fick inverka. Han gjorde derföre ett sammandrag af de handlingar han då egt, och ånnu eger i sina händerderuti åfven föreslogs insamling för de nödlidande W ermlånningarne, hvilken lyckades öfver all förmodan. Denna uppsats låt han offentliggöra uti en Stockholmstidning. Den ådle konungen hade förmodligen derifrån fått anledning till att landshåfdingen betraktade hungernöden i provinsen med alltför sangvinisk blick, ty genast derefter ankom konungens dåvarande adjutant, en af baronerna Koskull till Carlstad för att inhåmta kånnedom om förhållandet — och efter hans återkomst till Stockholm afsåndes dåvarande ordonansofficeren grefve Carl Gyldenstolpe, hvilken reste direkte upp till Finnskogarne, och återkom med flera kakor af det nådbråd som då i de trakterna måste begagnas, bakadt af agnar, söndermalen halm och låf (se bilagorna), hvilka kakor insåndaren såg hos grefve Gyldenstolpe, då han på återresan passerade Carlstad. (Forts.) dRhaha,e RR