Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1850, sida 1

Vicomte dOberon teg. Sedan han lemnat salongs-carbonarismen, hvarest man begårde föga mer ån kartans tillåmpning, blef han nåstan förskråckt för sina vånner, nattbråderne, hvilka från djupet af sina skogar tycktes tånka på verldens fullkomliga omstöpning. — Tiden och formen för ett sådant styrelsesåtts uppråttande går föga till saken, — tillade Bories. — Om i det ögonblicket, förnuft och kårlek åro så småningom ingjutna i nationen, om de vårdigaste och får råttvisa allmånt erkåände mån då stå i spetsen får det hela, skola dessa institutioner, som ånnu åro dolda i fram tidens sköte, alltid blifva tillfyllestgårande. Låtom oss blott utså en god såd, så kan deraf icke uppvåxa annat ån godt. — Ja, — sade Raoulx, — vi båra arbeta för denna stora dag, åfven utan att veta om vi någonsin skola se den gry. — Vi åro unge, — sade Cdric, — framtiden tillhör oss. — Ungdomen gör ingenting till saken. — inföll Bories, med ett uttryck af mild melankoli. — Bladen på dessa tråd åro visserlig en bråckliga och svaga, men deras dagar åro beståmda, de skola lefva qvar ända till efterhösten ... men vi, menniskor, kunna vål vi någonsin vara såkra att få se vår lefnadsböst, hvilken dock år oss så nåra?