Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1850, sida 2

att taga något för sig sjelf, som uthårdar hvarje; försakelse, hvarje möda, utan att beklaga sig och dör leende på slagfåltet ... Uti de omståndigheter, hvari han lefde, har han gjort: sin pligt, och i sin sfer var han stor, sublime! ... Ack! ingen vet detta bättre ån jag! — tillade denne man med någon darrning i rösten. — Men blygsel och vanära följe den, som gör krig till målet för mensklighetens lif, som har vida högre och ådlare beståmmelse .. Det åri just detta som jag förebrår honom ånnu mer: ån derföre, att han egoistiskt utgjöt strömmar af blod får sina egna intressen ... Hvad skulle man vål såga om en bonde, som vore stark nog att strypa sin granne och flytta in uti hans hus; vidare begifva sig derifrån till andra boningar, mörda deras innevånare, för att åfven såtta sig i besittning af dem? Menniskorna i allmånhet skulle förbanna honom; domarena skulle fålla sin dom öfver honom ... Nåvål! hvad gjorde vål kejsaren annat? Han: intog granstaterne med våld för att der herrska efter behag . . . Emellertid . .. o du menskliga vanvett! ...i stållet att förbanna honom, tillbad man honom, och det fanns ingen domare för att dma honom. — Du bedrar dig, min vån, — sade Raoulx,: lyftande ena handen mot himmelen. (Forts.)