— —— — Men då, min herre, — srågade Martha, — huru kan ni förmoda .. .? — Jag förmodar ingenting; jag försåkrar att de icke komma, — sade den unge mannen. — Det år sannt, — återtog Martha sorgsen, — timman år långesedan förbi . . . och natten inbryter. — Min Gud! låtom oss återvånda hem, — sade Eglantine. — Såsom vedergållning för den underråttelse jag lemnat er, — sade fråmlingen, — skulle ni kanske vilja hafva den godheten, att visa mig vågen till den lilla byn Saint Pierre? — Ack, min herre, ni år långt derifrån, — sade Martha. — Saint Pierre ligger nåra la Rochelle, men på andra sidan om denna höjden ... och så sent på aftonen skall ni såkert rida vilse innan ni hinner dit. — Jag skall åndå försöka, — sade den unge mannen gladt, i det han åter fattade tygeln på sin håst; — och allt hvad jag beklagar, år, att jag måste lemna er, mina ålskvårda damer, ensamna vid denna sena tid, hår ute på landet. — Åh! — sade Martha ånyo, — Eglantine och jag åro hemma inom en qvarts timme. Våra föråldrar äro fiskare hår på kusten, och ni kan hårifrån se våra båtar . . . Men den stackars Gilberta, som skall återvånda till la Ro