Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1850, sida 1

En kånsla af lislig glådje intog dem, likasom om en af de trenne våntade åndteligen hade anlåndt . . . Men denna glådje råckte icke långe, ty den unge mannens utseende var helt olika en underofficers; dessutom håll han en håst i tyglarne och hade nyss stigit af densamme. Belyst af den nedgående solens strålar, stod den unge fråmlingen framför klippan, så att skuggan af honom råckte ånda dit. Vinden lekte med de långa bruna lockarna på hans obetåckta hufvud och de purprande Jjusnyancerna lifvade hans drag; hans ytterst eleganta hållning och drågt aftecknade sig högst fördelaktigt på de hvita stenarne. Hans utmårkt vackra ansigte gjorde på de stackars flickorna 2 o en förvånande verkan. Eglantine hoppade ned från trådet och stållde sig jemte sina bestörta våninnor. Fremlingen helsade artigt på de unga flickorna och sade: — Mina ålskvårda damer, jag skulle anse er för de trenne ser, som åga denna kålla ... om dessa goda damer icke nu borde åtminstone vara mormådrar . . . Men då jag tagit mig friheten att intrånga mig uti eder enslighet, bör jag ålven bedja er om tillåtelse, att ur denna kålla vattna min håst, som eljest skulle stupa af törst. De unga flickorna reste sig upp ur gråset,