Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1850, sida 1

— Jag var icke intresserad deraf. — Ni presenterade ju honom hos hr Durpert? — Hr Durpert tråssade honom hos mig och bjöd honom sjelf. — Huru var det möjligt att den anklagades obildade sått icke skulle våcka misstanka hos eder? — Förlåt, hr domare, — afhröt Barberousse, med det honom egna ironiska leendet, — mitt obildade sått hindrade icke er att gifva mig ett mycket vånskapligt handslag hos hr Durpert. Domarens både blickar och hand tycktes blifva helt förvirrade. Han bet sig i låpparne, och, låtsande icke lemna någon uppmärksamhet åt det som Barberousse yttrat, vånde han sig åter till Saint-Leon: — Förlåt, hr grefve, att jag går eder ånnu en fråga; men den år högst nådvåndig får sakens afgörande. Hade ni icke minsta kånnedom om stöld-förslaget? — Vid Gud! vid min egen sjåls salighet, nej! — svarade Maurice med darrande råst. Domaren reste sig upp. — Hr grefve, nu kan ni aftråda; men jag ber, att ni ståller eder till domstolens disposition, till dess ni får tillåtelse att resa. oo Jag lofvar det på mitt hedersord.