den, en företeelse rum, som var hågst egen i sitt slag samt våckte förbifarandes stora nyfikenhet och förundran, hvilken stegrades ån mera derigenom, att åtskillige bland stadens bonoratiores i en sluten krets på nårmare håll åsågo håndelsen, som fullt liknade en inom Inquisitionens fådernesland icke sållspord Autoda-se. — Hvad månne detta hafva varit, frågar låsaren tvifvelsutan. Jo! — Ingenting mindre ån en likbegångelse på gammalt forntida bruk af Skaraborgs låns vållofliga lagmansråtts archiv, eller råttare sagdt, den del deraf, — från lagmannen Lumbers ånda till den siste vårde Westgöta-lagmannens tid, — som, enligt Kongl. Maj: ts nådiga befallning, skulle genom eld förgöras. — Uppstaplade i stora högar, voro de digre skriftvåxlings-luntorne itånde; och högt i luften mellan den svarta röken hvirflade stycken af de förbrände vadelibellerne, påminnande de nårvarande om allt tings förgånglighet. Jordflåcken, hvarest detta skedt år, bår ånnu spår efter håndelsen; och efter redan skedd spådom, skall åringen på detta stålle blifva serdeles stor. —