brann af, och sedan vet jag ingenting mer. Detta år fullkomligt sannt, derpå vill jag aflågga ed. Gör nu hvad ni behagar. Efter dessa ord, uttalade med lit och vårma, uppstod en stunds tystnad; derpå vånde sig coronern till Maurice och sade: — Ni kan. vål förstå, hr de SaintLäon, min sörvåning, når jag erinrade mig de sörtroliga förhållanden, hvaruti ni stod till den anklagade. Jag bör icke dölja för eder, hr grefve, att, om jag icke gjort afseende på den aktning ni njuter hår i staden, hade det varit min piigt att genast arrestera eder. Jag ser med nöje, att jag gjorde rått, då jag handlade med moderation, emedan ni efterkommit min första kallelse; och jag har endast låtit kalla eder på det att domstolen måtte få reda på de relationer, hvaruti ni står till denne man, anklagad för ett rysligt brott och öfverbevisad om stöld. Hvarje ord, som uttalades, trångde som en skarp fil i den stackars Mauricees bröst. — Nåvål! — tånkte Barberousse, — jag skall rådda honom om jag kan. Det blir åtminstone en god gerning; den kan alltid blifva till någon nytta. Ja, hvem vet? kanske skall den tillskynda mig större lycka ån jag nu kan ana, (Forts.) NA