— Jag ber om förlåtelse, hr domare, — inföll Barberousse, stolt uppresande sitt hufvud, — som jag redan sagt eder, har hr Durpert dödat sig sjelf. — Tyst! — sade domaren kallt. En lått rodnad färgade den anklagades ansigte; han gjorde ett steg framåt, slog handen i undersökningsdomarens byrå och sade: — Nej! j ag tiger icke, då man anklagar mig för ett Iönmord. Jag år en tjuf, det år måjligt! döm mig såsom sådan om ni behagar; men jag år ingen mördare! För första gången kanhånda, hade Barberousse talat ur djupet af sin sjål, och i hans röst låg, honom ovetande, en ösvertygande sanning. Saint-Leon och domaren betraktade honom; den förre, emedan han aldrig sett honom sådan; den andre, emedan han insåg att mannen talade sannt. Barberousse fortfor: — Jag tycker om diamanter, det år sannt, det nekar jag icke till; men jag tycker ej om blod. Jag upprepar ånnu en gång, att når man arresterade mig, visste jag ingenting om hr Durperts dåd. Han riktade mot mig en pistol, som han håll i handen; naturligtvis gjorde jag allt hvad jag kunde får att undvika skottet; jag fattade honom håftigt i armen, skottet