Ändteligen anlånde han till domarens hus. Han stråk med ena handen sin brånheta panna, medan den andra stödde sig på kolfven af pistolen, liksom för att försåkra sig om, att han bar den på sig, och intrådde med fasta steg. Barberousse undergick sitt andra förhör inför coronern, då man anmålde grefve SaintLEons ankomst. — Ja-så, — tånkte Barberousse, — saken invecklar sig. Om han bara kunde tiga! ty jag kånner honom, han såger icke annat ån dumheter. Under det Barberousse anstållde dessa reflexioner, gaf domaren order att införa den nykomne. Maurice var mycket blek, men i hans gång låg en ådelhet och en såkerhet, som hågt talade till hans fördel. Coronern, som ofta sett honom hos hr Durpert, reste sig artigt upp vid hans intråde. Saint-Leon helsade med vårdighet. — Ni kånner utan tvifvel redan, hr grefve, den sorgliga sak, som sysselsåtter mig i detta ögonblick, och för hvilken jag anhållit att ni måtte infinna er på mitt embetsrum. — Skall jag tro, hr domare, på sanningen af den olyckliga håndelse man beråttat mig? — Ja, det år allt för sannt, min herre, den aktade hr Durpert har blifvit mördad i natt.