Engel och Demon. Af Bazancourt. (Forts. fr. N:o 236.) — Min Gud! min Gud! — ropade Maurice når han blef ensam, — du år då utan barmhertighet för brottslingen! och jag har likvål anropat dig så mycket! . . O, min Cnd!. tag mitt lif, men afvånd skam och vanåra från mig! . Adrien inträdde; han klådde sig i hast, och, begagnande sig af ett ögonblick, då kammartjenaren ej kunde se honom, öppnade han sin sekretår, framtog en pistol och stoppade den i sin ficka. — Vet hr grefven, att hr de Montgiron ej varit hemma i natt? Man sade mig detta nyss dernere, — tillade kammartjenaren i det ögonblick, då grefven gick ur rummet. Maurice svarade ej, utan ilade trappan utföre. Når han kom på gatan, stannade han. — Om jag nu genast sköt mig pannan, — sade han för sig sjelf. Och, hopknåppande sina hånder, tillade han ur djupet af sin själ: DN — Angelina! hvarföre kom du så sent?