En af dem nalkades honom och sade: — Min herre, vi förfölja en tjuf. — En mördare? — afbråt Barberousse. Tjenstemannen fåstade ingen uppmårksamhet vid afbrottet, utan fortfor: — Vi tråffa eder på gatan då natten år så långt liden, svetten som dryper från er panna, aflågsenheten från eder uppgifna bostad, allt bjuder oss att, enligt vår pligt, försäkra oss om eder person. Det år uti den allmånna såkerhetens intresse, som vi göra det. — Mycket bra . . . mycket bra! — sade Barberousse med fast hållning, bibehållande sin roll; — jag tror icke att ni har sett mig fly för eder, ej heller har jag gjort något motstånd. — Var god och visa oss, hvad edra fickor innehålla. — Vill ni visitera mig? Det kan jag icke tåla. Polistjenstemånnen nalkades honom. Nu var ingen tid mer att förhala; det afgörande ögonhlicket var inne; allt håll på att blifva upptäckt!... Genom en våldsam och plötslig rörelse ståtte han ifrån sig dem, som redan sökte sticka sina oartiga fingrar i hans ficka, och sedan han med en förfårlig knuff för bröstet störtat den, som stod framför honom, till marken, ilade han utåt gatan. Ibland poliserne uppstod ett obeskrifligt tu