Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1850, sida 1

— Ja, min bäste vån, det år jag, som du vål sjelf båst kan se. Och våndande sig till den unga qvinnan, tillade han: — Förlåt, min fru, att jag visar mig så hår för eder, men fåst ingen uppmårksamhet derpå, det är min reskostym, och jag kom för att taga afsked. — Barberousse! akta dig! — sade Maurice med sammanbitna tånder. — O! det är skurkaktigt hvad du nu gör! ... Barberousse slungade en blixt ur sina ögon. — Är det icke öfverenskommit att jag år en skurk? Eller huru? Enligt hvad jag kunnat höra, ty bakom en dörr hör man icke så vål, tycktes det som om eder ålskvårda konversation fördes på min bekostnad. Åh! jag år förtjust deröfver. Maurice gick bort till den unga qvinnan som rest sig upp och stådde sig mot våggen, som en staty. — 0, min fru! — sade han halfhögt, — aldrig skall ni förlåta mig! — Åh, bevars, — sade Barberousse, — frun skall nog förlåta dig, ty hon måtte såkert vara lika god, som hon år vacker. Min Gud! vill ni att jag skall tala fritt och åppet? Jag år sörtvislad öfver att jag stört eder, på min åra år jag icke det! men kunde icke hjelpa det.