Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1850, sida 1

föremälen för hans mest brinnande begår, hade hört ljudet af röster. Han stannade då genast, dolde sitt ljus i ett hörn vid dörren och lyssnade. Så oförmodadt bedragen af sin vån slumpen, som kullstörtade hans vackra sörslager, dröjde det dock ej långe förrån Barberousse i sitt plandigra och rediga hufvud påtråffade nya ressurser; och emedan han insåg att med morgondagen hvarje utsigt till framgång skulle vara förbi, ville han försöka, att, med sin vanliga djerfhet, vånda detta opåråknade hinder till sin fördel. I följd af denna nya ide, intrådde han så obesvåradt, med den honom så egna cynism i ord och tankar. Förgåsves skulle vi försöka att måla SaintLeons och fru Durperts bestörtning vid den plötsliga åsynen af denne tredje person, som intrångde sig i denna tysta natts mysterier. — 0, min Gud! — sade Angelina rysande och föll baklånges på soffan. — Barberousse! Barberousse hår! — ropade Maurice och störtade emot honom. Barberousse fattade den unge mannens ena arm och tryckte den i sin tjocka hand, såsom i ett skrufståd, hvilken handling dock ej hindrade honom att leende svara: