Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1850, sida 3

L—e FF Insändt. Ånnu något om Mölndal. Det år onekligen i sin ordning att den industriella byn Mölndahl blir framskjuten på publicitetens tummelplats. Skada skulle vara om den, med sin forssande stråm och sina många vattenverk saknade något, som kunde bidraga till den lifliga taflans fullståndighet, och således icke åfven åga sjöfoglar, d. v. s. tidningsankor. En dylik, som åtminstone sjelf tror sig vara en riktig kaxe, har nu 2:ne gånger dykat upp i Handelstidningens spalter, utskrikande Mölndahl såsom ett Sodom, der icke ens finnes tio råttfårdige, samt yrkande på förbåttring och råttelse såvål i ett, som annat afseende. Om nu verkligen någre af de projekterade iderne vore att behjerta, så år det likvål beklagligt se huru nåmnde anka eller insåndare, hvilken otvifvelaktigt år Målndahlsbo, i sin skrifklåda, icke allenast glömmer att ransaka sina egna njurar samt först betänka huruvida det kan vara med decorum öfverensstämmande att kasta smuts på hela samhället, oberåknadt blottstållelsen att får egen del få en slång af slefven, utan åfven uti ifvern rusar in på personlighetens område, och, såsom i den sednare artikeln skett, söker att genom låga insinuationer såra dem han förmenar vara sina antagonister. Genom detta förfarande gifver han, utan tvifvel, får att nyttja hans egna ord, allmånheten tillfålle att stadga sin opinion både öfver arten af hans pennfåkteri och hans vålm ening med Mölndahl. Fy! att så skåmma bort en god sak. Skulle församlingens presterskap nu vilja dela sin hjord i 2:ne hopar, så måste medgifvas, att det icke med godt samvete kunde stålla honom bland fåren, utan kom han ovilkorligt att tillhöra getterne — ja detta till och med om han i sin soberoende stållningville freda sig från skammen medelst en hacka i osserskälen. Vi känna detta pre sterskap på en båttre sida ån att det för slem vinning skulle vilja något annat ån det sanna och råtta, och vårt försvar förutan kommer det såkert åfven hådanefter som hittills åtnjuta både aktning och förtroende. Emellertid år det både ynkligt och löjligt, att en person framstår såsom sedlighetens hårold i och med detsamma han, under anonymitetens slöja, oförskyldt nedsåtter och förringar just dem, som skola, och åfven visat sig vår dige vara religionens och moralens våktare och värdare. Har presterskapet icke förut varit hans motståndare, hvilket, i parenthes sagdt, vi kunna faktiskt bevisa i fall så Önskas, så inäste det blifva det nu, likasom både allmånhetens och vederbörandes omdömessörmäga skulle vara ganska klen derest de numera lyssnade till den ropande rösten. För öfrigt kunna vi i förtroende såga den vårde insåndaren, att tjenstehjonens och de arbetandes sedliga förbåttring, och för hvars knytnåfvar och blypiskor han, såsom en förmögenhetens represeptant, tyckes hysa sårdeles respekt, ingalunda ensamt ästadkommes genom polisdomstol, prygelsystem eller ångbåtsfårder. Hvad som vidare erfordras hårutinnan må han, om han år husbonde eller samiljsader, vånda sig till församlingens presterskap att få veta, i håndelse katechesen skulle vara bortglömd; — vi åro förvissade att det ingalunda skall undandraga sig att både muntligen och skriftligen hårom gifva honom nådig upplysning med thy åtfåljande förmaning; åfven som nåppeligen några reformer komma att tillvågabringas genom hans anonyma artiklar, under hvilket tåckelse han åger en sårskild tillfredsstållelse att varda funnen. Mölndahling. Handels-Undorrättolsor.