genting, om ej, att göra styrelsen och dess ätgårder löjliga, och det tyckes således som hade han bordt afstyrka hela den kosthara komedien. Yenom de oesterrätteliga trakasserier hvarsör ängbätarne under sina bemödanden att underhälla komunikationerna åro hlottståällde, komma de efter all anledning allesammans att osördröjligen inställa sina turer. — Det synes vara de styrandens mening att får tillfållet qvåfva all rörelse och såtta folket på en sorts svåltkur, och vi inse då ej hvartill det skulle tjena, om enskilta korporationer försökte göra uppoffringar för att motverka sådane, af en högre och visare statskonst härslutna afsigter. -Man låser i Den Conservativeföljande mårkliga yttrande: -Det Kongl. Svenska representations förslaget, som, ehuru ett foster af demokratisk påtryckning, gynnar dock ingalunda det rent demokratiska elementet, utan har sökt en medelvåg, genom att gifva åt byråkratien ett öfvertag, som den hittills saknat, för att i denna åt konungamakten uppamma det stöd, som den ej långre i de revolutionåra tiderna tror sig med såkerhet kunna af adeln påråkna. bet år derföre detta fårslag af allt hvad tjenstemån heter så lilligt omfattas och utbasunas; byråkratien ser redan i andanom adelsmannen aslägsnad ifrån thronen och sig ersåtta den förskjutne. Bores redaktörer åro alla tjenstemån; Dagligt Allehanda står ock under ledning af tjenstemån; inget under derföre, att det Kongl. förslaget utmålas med de grannaste fårger, och man bemödar sig att slå dunster i det egentliga folkets ågon rörande råtta beskaffenheten af detta förslag, så ypperligt för det byråkratiska maktbegåret. Men både Bore och Allehanda torde måhånda hafva upptåckt sitt spel för tidigt; den svenske bonden med sitt medfödda misstroende till herrarne, med hvilka han ej menar Konungen, utan just Konungens embetsmån, torde ej vara så lått att insåfva med fagert snack, och torde snart nog, når det kommer till det asgörande ögonblicket, lägga sitt dnnu måktiga veto i vågskålen emot herrar byråkraters aptit efter våldet.Uppå Götheborgs Consistorii anmålan att s. d. sjömannen Sv. Chr. Nilssons, hemmansåboen Ol. Berndtssons och torparen Börje Ericssons hustrur, med anledning deraf att de jemte sina mån, omfattat Anabaptistiska åsigter, vågrat att, efter föregången barnsbård, låta sig, enligt kyrko-ordningens föreskrift, kyrkotagas samt, inför Consistorium inkallade och tillfrågade om anledningen till denna sin vågran, förklarat, det stadgandet om kyrkotagning icke vore med den Heliga skrift öfverenståmmande; och hemstållan huru försaras bör med hustrur, som uraktlåta iakttagandet af denna föreskrift, hvilken år i gållande lag gifven har Justitiekanslers-embetet sig utlåtit, att enår tacksågelse och bön til Gud bår ske utan tvång, och kyrkotagningen icke år annat ån en högtidlig förråttning, hvarvid hustru, då hon, efter barnsbörd och återvunnen helsa, förmår upptråda i Herrans helgodom, andaktsfull afhör bönen, som före hennes kyrkogäng presten för henne upplåser, Justitiekanslersembetet ansäge, att om hustru vågrar att läta sig i stadgad ordning kyrkotagas och, oaktadt de föreställningar, hvilka af presterskapet henne meddelas, fortfar i denna sin vågran, någon påföljd för en sådan, i lag ej förutsatt, motstråfvighet icke får åga rum, samt att hon sålunda, utan fåregången kyrkogång, bår tillåtas att allmånna gudstjensten bevista. Vid underd. föredragning den 21 nåstl. Sept., har K. M:t i nåder förklarat, att sådan vågran icke kan till annan påföljd föranleda, ån att den vågrande bör genom ijenliga förestållningar af vederbörande presterskap uppmanas att iakttaga, hvad christelig sed och god ordning i omförmåide hånseende fordrar. Stockholm. ——