Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1850, sida 1

med utsökt artighet, — går er icke besvår, jag beder er derom; jag trodde blott att Maurice var hår. — Var god och stig in, hr de Montgiron, — sade bankiren. — Nej, jag tackar; jag vill alldeles icke göra eder omak. — Hr de Saint-Leon år måhånda i salongen; jag skall gå... — Tusen tack, min herre, — afbråt Barberousse, fattande hr Durpert i armen med ojemförligt behag, — jag skulle icke kunna förlåta mig sjelf ...jag kånner hvad vigt affårer hafva. Jag skall hafva den åran något sednare. Jag ber eder således, var så god och fortsått edert arbete. Och han tillslöt kabinettsdörren, efter en helsning, som skulle hafva gjort en ambassadör heder; ty det år ju allmånt bekant, att ambassadörer helsa eller åtminstone böra helsa båttre ån andra menniskor. — Det tyckes mig, — sade Barberousse får sig sjelf, under det han gick utför trappan, — att detta icke var någon illa spelad prolog. Om jag vore Maurice, skulle jag icke lemna en enda styfver qvar i den vårde bankirens kassa. Under dessa kloka reflexioner lemnade han hotellet och styrde sin kosa till hamnen, utan tvifvel för att vid hafsbrisens inspirerande släk