—— ————— Men genast antog hans uttryck en outsäglig strånghet, och han tillade håftigt: — Jag har ju sagt dig, Barberousse, attjag icke vill håra dig uttala detta namn. — Är du svartsjuk? — Svartsjuk eller ej, jag vill det icke! Barberousse låtsade ej märka den vrede, som redan blixtrade i den unge mannens Ögon, utan tillade: — Hvad hon isynnerhet hade sköna diamanter! Jag år såker på att de minst voro vårda etthundratusen francs. Når jag ser diamanter, får jag nåstan svindel; det år min passion, och jag år artigare ån du, jag tillåter dig att tala derom så mycket du behagar. Maurice hörde icke vidare på honom. Barberousse betraktade honom ett ågonblick; derpå drogo sig hans låppar till ett hemskt leende, och han mumlade mellan tånderna: — -Min Gud! hvad barn åro svåra att ledal— Maurice, jag vet allt hvad du vill såga mig, — fortfor Barberousse med en krossande cynism och köld; — jag kånner hvarje ord i din dygdiga ordbok; men, får fan! min vån, du har en ruinerande redlighets-ifver. — Du har ju svurit mig, att aldrig mera spela. , — Hvad vill du jag skall göra? Når man ser en hop bofinkar, som icke en gång kunna