Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1850, sida 1

— — — ———6—c —— — genom förtvislan leda honom till sjelsmord ... eller kasta honom, som ödet kastat mig, på vanårans och fördersvets våg. Maurice sträckte förtviflad begge händerna mot himlen; ty Barberousse ågde i sitt våld en förfärlig logik. Han förstod att med obarm hertig låtthet komma det ånnu aldrig låkta såret att blöda. Denne förstod hans tankegång och tillade med ett ironiskt löje: — Eller har du något annat medel att skaffa penningar? Då år det likgiltigt; låtom oss då vara hederliga karlar ånda upp till halsgropen. Jag begår icke bättre, ån att också få försöka den saken litet. Efter dessa ord uppstod ett ågonblicks tystnad; derpå ropade Maurice: — Barberousse! Tag en pistol på mitt bord och skjut mig för pannan! Nu var ordningen hos Barberousse att höja på axlarne; emellertid hade Maurice sagt dessa ord med en så djup förtvislan, att den sista strång, som ånnu icke brustit i hans själ, vibrerade håftigt. — Vet du, lycklige dödlige, att fru Durpert var fan så vacker i natt? — Ja, icke sannt, hon år skön? — utropade Maurice ofrivilligt.