Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1850, sida 2

med han mottog denna förlust; så borde han dock kunnat mårka den bizarra slumpen, att den summa han förlorat och den han vunnit voro precist lika stora; men, tånker vål den lycklige på något annat ån sig sjelf, och försvinner icke allt annat får hans ågon? Det vore omöjligt att beskrifva, hvad som nu föregick i den nyss så förtviflade ynglingens hjerta, återhållen af en god engels hand på brådden af en afgrund. Maurice anade det, kånde det och sade till honom i den likgiltigaste ton, af fruktan att såra Carls granlagenhet: — Är det icke till hr de Montgiron, som ni förlorat en betydlig summa? — Jo, min herre, det år verkligen till hr de Montgiron. Jag år skyldig honom tjugutvå tusen francs. — Ijugutvätusen francs! — återtog Maurice med vål låtsad förvåning. — På min åra! år icke ödet ganska artigt mot er; och eftersom hr de Montgiron år en af mina vånner, så skall jag, om ni så behagar, infria er skuld hos honom. — Det går mig fullkomligt detsamma. , — Om ni hellre önskar, så skall jag hafva äran sända er denna summa. — Nej, visst icke, min herre, och eftersom