—— — —————— —————— att trösta honom. — Spel år en olycklig passion! Men fatta mod, Carl; vid din ålder bår man aldrig förtvifla. Och på det hennes frånvaro ej måtte våcka för stort uppseende, så återvånde hon till danssalongen. Grefve Saint-Leon var naturligtvis den förste, som måtte henne. Helt och hållet under inflytande af hvad hon nyss erfarit, samt ledd af denna kånsla af förtroende och tillgifvenhet, som hon hyste för Maurice, beråttade hon för honom det samtal hon nyss haft, och afmålade med denna hånförelse, som år så tillbedjansvård i en ålskad qvinnas mun, det stackars barnets förtvislan och huru lätt ett sådant fel kunde förstöra hela hans framtid. Hon inlade en sådan vårma i sitt tal, att Maurice plötsligen kånde huru svartsjukans demon började gnaga på hans hjerta; ty de ålskande åro alltid fårdiga att tro det qvinnorna icke kunna ålska mera ån på ett sått. Grefve Saint-Leon rynkade derföre ögonbrynen; hans hjerta slog håstigt och med kort röst sade han till fru Durpert: — Hyser ni då så stor ömhet för denne yngling? — Ack ja! mycket stor, — inföll genast den unga qvinnan, som icke mårkt det torra och korta sått, hvarpå frågan framstålldes; — ja mycket stor . . . emedan hans barndom, lika