00 Derpå tystnade begge; Maurice emedan han fruktade att uttala de ord, som lågo på hans låppar, och den unga qvinnan emedan hon kånde Saint-Leons arm darra under sin egen, och emedan hon erfor en hemlig rörelse, den hon önskade långt ifrån sig. Då de anlånde till danssalen var quadrillen redan börjad och Maurices vis-a-vis hade skaffat sig en annan, då han icke blef honom varse. — Det år mitt fel, — sade fru Durpert till Maurice. — Ni såger, min fru, att ni intresserar er mycket för denne yngling? — återtog Maurice, i det han oförmärkt återförde fru Durpert i det rum de nyss lemnat. — Hans fader var en hederlig och aktningsvård man och hans slut var högst olyckligt. Stackars fader! .. stackars barn! Hon fårde handen till sina kinder får att aftorka de tårar, som framtrångde ur hennes ågon; Maurice fattade den sakta och tryckte den uti sin. — Låt vara! min fru, — sade han, — låt vara dessa tårar, så sköna i edra ågon; rör dem ej, på det jag långe må se dem, och att de må såga mig, att ni år god och full af medlidande . . . för alla. (Forts.) RANE NNE NN RER INNAN ASA ANTAG