— Har du spelat? — Ack! min fru, och förlorat en ofantlig summa. — 0! Carl! .. Carl! — sade den unga qvinnan med förebrående ton. 2 . — Jag år förlorad! min fru, — sade denne, öfverlemnande sig åt sin tröstlösa smårta. Fru Durpert var djupt rörd öfver denna bittra sorg; ådla varelse! hon led sjelf lika mycket af de tårar hon såg gjutas. — Min vån, — sade hon, låggande sin ena hand på ynglingens nedböjda hufvud, — fatta mod! var icke så förtviflad. Denna olycka måtte vål kunna repareras. — Ack nej! min fru, — snyftade Carl. — Huru mycket har du då förlorat? — Tjugutvå tusen francs. — Min Gud! Tjugutvå tusen francs! och hvem har då vunnit denna summa? — En herre, som jag ser hår för första gången och hvars namn jag icke en gång kånner; han har rödt hår och skågg. — Det år grefve Saint-Leons vån. — Men jag måste göra denne herre all möjlig råttvisa; han spelade mycket ådelt och hågsinnadt; det var icke hans fel att slumpen gynnade honom och krossade mig. — Stackars barn! — sade fru Durpert sakta, ty hon visste icke hvad hon skulle såga för