Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1850, sida 1

en soffa och lutade pannan i sina båda händer, som fuktades af en feberaktig svett. — 0! min Gud! — sade han med en smårta, som han icke mer försökte undertrycka, — jag år förlorad! IX. I detta ögonblick intrådde fru Durpert, som just nu med värdinnans öfverskådande blick genomvandrade alla rummen, för att gifva den aftynande konversationen mera lif. Hon varseblef nu den stackars förtviflade ynglingen. Denne hade blifvit sårdeles rekommenderad i hennes mans vård och hon hyste får honom en systerlig, ja, nåstan moderlig åmhet. — Är du sjuk, Carl? — sade hon, då hon blef honom varse. Den unge mannen, plötsligen våckt ur sin djupa smårta, upplyfte hastigt hufvudet. Hans drag voro så vanstållda och hans kinder så bleka, att den unga qvinnan blef helt förskräckt. Hon nårmade sig honom med detta ådla, ja, heliga deltagande, som kommer från hjertat, fattade hans hand och sade: — Min Gud, Carl, hvad fattas dig? Hvad har då håndt dig? — En stor olycka, min fru! — svarade den unge mannen med tårar i ågonen.