— ——56—7 —— ladt i salongerna. Den stackars grefvens hjerta bultade häftigt. Barberousse kastade giriga blickar på de af diamanter glånsande drägterna. Grefve Saint-Leons ankomst våckte stort uppseende, ty historien om honom hade blifvit mycket spridd, och under fjorton dagars tid hade man i New-Yorks salonger endast talat om den kallblodighet och den ådla oförskråckthet, hvarmed han hastat fram till de skenande håstarne, och derigenom råddat fru Durperts lif. Med undantag af Durperts intimaste vänner, kände ingen grefve Saint-Leon, och enhvar brann säledes af nysikenhet att se honom; ty vanligtvis år det endast romaner och theaterpjeser som hafva en ådel fråmling tillhands, att i lagom tid kasta sig framför skenande håstar och rådda en ung, vacker qvinna från döden. I den unge grefvens klådsel, ehuru ytterst enkel, låg en utsökt elegans. Umgånget med det dåliga sållskap, hvari han någon tid lefvat, hade ännu icke förjagat från honom denna aristokratiska parfym, hvilken alltid åtföljer dem, som man kommit öfverens att kalla hommes du monde, denna ledighet, detta graciösa språk, denna på en gång ålskliga och om god ton vittnande flårdlåshet; dessa dyrbara, ja, ovårdeliga skatter, som man finner uti ett sannt bildadt umgångeslifs juvelskrin.